Bilden.

Ljudet.

Din filmupplevelse består i grunden av ett antal fotografiska bilder som projiceras på bioduken i rask takt, närmare bestämt 24 bilder per sekund. Bildens proportioner, alltså relationen mellan bredd och höjd, är gurnden för det vi kallar filmformat. Detta format har varierat och utvecklats en hel del genom åren, en process som lett till nyskapelser både när det gäller själva filmremsan, filmkamerornas och projektorernas optik, liksom biografernas utformning

Normalbild:
Normalbild Normalbildformatet, som har en höjd/breddrelation på 1 : 1,37, ersatte det något ”smalare” stumfilmformatet i och med ljudfilmens genombrott i slutet av 1920-talet. Orsaken till förändringen var att man behövde göra plats för ett ljudspår, soundtrack, på filmremsan vilket minskade den projicerade bildens höjd något i förhållande till bredden. I samband med den här förändringen ökades också hastigheten på bildvisningen från 18 till 24 bilder/sekund. Normalbilder har samma format som den traditionella TV-bilden (TV visar f.ö. aningen fler bilder per sekund, 25 bilden mot filmens 24. Det gör att en normal långfilm faktiskt går ca fyra minuter snabbare att se på TV).

Vidfilm:
Vidfilm 1:1,66 & Vidfilm 1:1,85
När TV slog igenom, med normalbild som format, svarade filmbranschen med att göra filmerna vidare, ett format som inte passade i TV-rutan. Vidfilm är sedan dess det i särklass vanligaste bildformatet på våra biografer. Vidfilm finns i två standarder: en amerikansk (1: 1,85) och en europeisk (1:1,66). Den amerikanska varianten kallas Vistavision och är det ursprungliga vidfilmssystemet, lanserat redan 1954.

Cinemascope:
Cinemascope CinemaScope är det verkligt breda formatet, med en relation mellan höjd och bredd på hela 1 : 2,35. Filmremsans ruta har egentligen vanligt normalbildsformat, men bilden är ihoptryckt på bredden. En speciell lins sprider bilden över en bredare yta på bioduken. När en Cinemascope-film går i TV brukar den visas antingen i s.k. ”brevlådeformat” med tjocka svarta streck upptill och nertill, eller i en version där bildrutorna är starkt beskuren på bredden. Cinemascope har funnits sedan 1950-talet och är ett relativt vanligt visningsformat än idag.

Cinerama:
Cinerama eller 2,60:1 var ett bildformat för biograffilmer utvecklat av Fred Waller 1952, där en kamera filmade tre separata 35 mm negativ i bredd simultant för att erhålla en komplett bild med bredd mot höjdförhållandet 2,60:1, alltså nästan tre gånger så bred som hög. Filmen projiceras på biografduk med tre separata projektorer, synkroniserade tillsammans med separat ljud med ett system kallat "Interlock". Formatet används inte vid inspelning längre, dock kan fyra biografer i USA och England fortfarande visa systemet. Ett snarlikt system var Cinemiracle, där tre ihopbyggda kameror filmade samtidigt. I det systemet användes speglar för vänster och höger bild, både vid inspelning och vid projicering. Endast en film, Windjammer, spelades in i Cinemiracle.

IMAX:
De mest uppenbara skillnaderna på en Imax-biograf och en vanlig salong är två saker, dels en större skärm som är välvd och dels en brantare sluttning på golvet där stolarna står. Det gör att du kommer närmare och innesluts av duken oavsett var du sitter i salongen. Skärmstorleken i Imax-biografer varierar en hel del, men det viktiga är att den ska vara anpassad till storleken på salongen. Enkelt uttryckt kan man alltså säga att upplevelsen av skärmens storlek ska vara densamma om du sitter i mitten av en stor eller en liten salong. Det biografen tummar på ska vara antalet platser i salongen, inte upplevelsen. En Imax-salong är uppbyggd på ett annat sätt än de biosalonger vi är vana vid då den inte är lika djup i förhållande till skärmen, som också är också högre. 

70 mm:
Mycket ovanlig numera är den klassiska 70 mm-filmen, även den ett mycket brett format som lanserades på 1950-talet. Här är även filmremsan dubbelt så bred som normalt. Det krävs med andra ord en speciell sorts projektor för att visa en 70 mm-film.
Att man normalt inte visar biofilmer i digital form beror på att ingen sådan teknik ännu lyckats komma ens i närheten av den kvalitet, upplönng och dynamk som den opotiska filmprojektionen ger. Ävern på den mest sofistikerade storbilds-TV kan man se att bilden inte är lika perfekt högupplöst som en optisk filmbild. Det beror på att bilden i ett digitalt format är uppbyggt av en mängd färgade bildpunkter, ca 110.000. Även en filmruta är uppbyggd av punkter, bara så otroligt många fler, ca 10.500.000 för en Cinemascope-film. Alltså gäller fortarande den gamla sanningen: Film är bäst på bio!

Att film låter bäst på bio är nog alla överens om. De starka ljudupplevelserna på biografen skapas av ett eller flera ljudsystem som på olika sätt återger det inspelade filmljudet.
Under de mer än 100 år som gått sedan filmens födelse, har det utvecklats bättre och bättre system för att berika bildupplevelsen med ljud. Redan 1895, när film först började projiceras på duk, uppstod en flora av system. De byggde i regel på att en fonograf eller grammofon i salongen kopplades till projektorn. Den stackars maskinisten var tvungen att manuellt justera synkroniseringen mellan ljud och bild under hela filmens längd. Säkert lät det bättre med en levande biografpianist…
Inte förrän på 1920-talet, då biografbranschen blev tvungen att konkurrera med radion som då slog igenom i hemmen, fick den verkliga ljudfilmen sitt kommersiella genombrott

Vitaphone:
Det första ljudsystemet för riktigt filmljud på biograferna hette Vitaphone. Detta system fick sitt stora genombrott 1927 i och med premiären av Al Jolsons ”Jazz Singer”, världens första framgångsrika ljudfilm. Vitaphone-systemet byggde på en skivspelare som var mekaniskt ihopbyggd med projektorn. Ljudet var förhållandevis bra men systemet var opraktiskt och övergavs i början av 30-talet då det optiska ljudet slog igenom.

Optiskt ljud:
Det optiska ljudet, som fortfarande används till dagens filmer, bygger på att man vid framtagningen av visningskopiorna lägger ett eller två ljudspår på filmremsan, med mörka resp. transparenta ytor som avläses av en speciell fotocell i projektorn. Detta skapar ljudimpulser som förstärks och sedan går ut i biografens högtalare.

Magnetiskt ljud:
Magnetiskt ljud är i första hand den teknik man använder sig av vid inspelning av film. Men det användes också under en period för uppspelning på biograf. Det var när vidfilmsformatet Cinemascope lanserades på 1950-talet som ett behov av stereofoniskt ljud uppstod, med flera kanaler för att ge en vidare och kraftfullare ljudbild. Systemet hade dock brister och var dyrbart att använda. Det försvann också i samband med att det digitala stereoljudet lanserades för film.

Dolby Stereo:
De flesta former av icke-digital ljudåtergivning innehåller brus. Det mest lyckade systemet för brusreducering togs fram under tidigt 70-tal av en man som hette Dolby. Principen för systemet är att det filtrerar bort bruset när ljudets egen nivå är så låg att bruset kan höras, d v s ej maskeras av filmens eget ljud. När ljudet däremot är så högt att bruset inte hörs filtreras det inte bort.

Dolby SR:
Dolby Spectral Recording är en vidareutveckling av Dolbys Brusreduceringssystem, som ger ljudet får större dynamik, lägre distorsion och bättre återgivning av transienter. På vanlig svenska betyder det att ljudet får bättre klang, mindre störningar och bättre återgivning av höga ljudvolymer som kommer snabbt, exempelvis blixtnedslag.

Digitalljud:
Digital ljudåtergivning har blivit för biograferna vad CD-ljudet är för hemmastereon. Det massiva genomslaget beror i bägge fallen på det helt brusfria ljudet och den fantastiska ljudkvaliteten. Något brusreduceringssystem behövs alltså inte. Idag finns tre ledande system för digital ljudåtergivning på biograf:

Dolby SR-D:
Här finns det vanliga optiska ljudspåret inlagt, om något skulle hända med det digitala ljudet. Dolby SR-D kom 1991 och är därmed det äldsta av de tre digitala ljudsystemen. Läs mer på www.dolby.com.

Dolby Atmos:
Den senaste utvecklingen av Dolbys ljudsystem frångår principen att separera ljudet i kanaler. Istället mixas ljudet i en virtuell tredimensionell modell. Denna ljudupplevelse kallas immersive sound och placerar publiken mitt i ljudbilden. Högtalarna är placerade fram, längs väggarna, baktill och i taket.. Läs mer på www.dolby.com.

DTS:
Digital Theater System är ett digitalt system som också behåller det optiska ljudspåret, men till skillnad från Dolby SR-D används en synkroniserad CD-ROM-spelare för att återge filmljudet.

SDDS:
Det senaste digitala ljudsystemet på marknaden är Sony Dynamic Digital Sound, SDDS. Systemet är mycket förfinat, bland annat kan ljudkurvor ställas in med en PC som lagrar informationen från varje salong. Läs mer på www.sdds.com.

THX:
THX är mycket mer än ett ljudsystem. Det är snarare en specificerad standard för att utforma biografen för så att film- och ljudupplevelsen blir den bästa möjliga. THX-systemet ställer mycket stora krav på biografen:
Inga bakgrundsljud i salongen från fläktar och liknande Inga störningar från foajé eller näraliggande lokaler Inga ekoeffekter Siktkurvor och vinklar inom snäva gränsvärden Projektionen ska vara rak, maximalt 5 graders projektorvinkel mot duken Ljudutrustningen ska vara godkänd av THX-organisationen THX utför årliga kontroller som garanterar kvaliteten
Systemets krav gör att det är mycket svårt att erhålla THX-certifikat för äldre biografer. Även om ljudet kan vara perfekt är salongens form och biodukens storlek inte avpassade för de hårda THX-kraven. Läs mer på www.thx.com.