Den nya filmpolitiken

Sedan 1 januari 2017 har Sverige en statlig filmpolitik. Detta innebär att stödet för svensk film nu är en budgetpost i statsbudgeten, stöd vilket sedan betalas ut via Svenska Filminstitutet. Den tidigare omfördelningen som skedde genom filmavtalet, där både branscherna och staten bidrog med pengar och där fler besök på bio innebar mer pengar till svensk film, har därmed brutits. Med det nya systemet är biografägarna och andra aktörer i filmbranschen inte delaktiga i filmpolitiken.

Samtidigt med övergången till en statlig filmpolitik skedde en drastisk höjning av momsen på biobiljetter, från 6 procent till 25 procent. Momshöjningen innebär att bio beskattas högre i Sverige än annan kultur, och också högre än i merparten av alla EU-länder. Riksdagen har tagit avstånd från momshöjningen via ett tillkännagivande, vilket regeringen valt att bortse ifrån. Momshöjningen leder till höga kostnader för biografer, vilket särskilt drabbar små biografer med svag lönsamhet.

Effekten av regeringens filmpolitik är mindre pengar till svensk film, då de statliga pengarna inte motsvarar de pengar som branscherna själva bidrog med via filmavtalet. Filmproduktionen går också miste om de ytterligare pengar som hade tillkommit tack vare omsättningsökning i biograferna. Under en fyraårsperiod innebär detta minst 190 miljoner mindre till svensk film.

Sveriges Biografägareförbund har motsatt sig dessa förändringar och verkar för att biomomsen sänks. Vi anser att en branschfinansierad filmpolitik ska införas, där alla aktörer har möjlighet att påverka utfallet. Det är så vi ger svenska kulturskapare långsiktigt hållbara spelregler

Om det tidigare filmavtalet

Filmavtalet kom till som en följd av att regering och riksdag bestämde sig för att stödja den inhemska filmproduktionen. Avtalet innebar att man införde en tioprocentig avgift på biografbiljetterna, som Svenska Filminstitutet fördelade till svensk filmproduktion.

Efter 1963 omformulerades och omförhandlades filmavtalet omkring vart femte år. Filmavtalet finansierade och stöttade den svenska filmen oavsett regering. Under våren 2015 meddelade kulturministern överraskande att hon inte avsåg förlänga filmavtalet och att detta kommer att ersättas med en statlig filmpolitik.

Filmavtalet löpte ut sista december 2016. Det övergripande målet med det filmavtalet var att ”främja en svensk filmproduktion av hög kvalitet och hög attraktionskraft, såväl nationell som internationelt, samt en stark och dynamisk filmbransch” samt att ”den olovliga hanteringen av film undergräver allvarligt finansieringen av ny svensk film och försvårar särskilt för etablering och utveckling av legala filmtjänster på nätet. Ett mål med avtalet är därför att arbetet mot olovlig hantering av film i alla visningsformer ska främjas.”

Biografägare och filmdistributörer var parter i Filmavtalet i 53 år. Vi har varit delaktiga i att bygga upp den långa tradition av framgångsrik filmproduktion som Sverige har. Från Ingmar Bergman till Josef Fares och Ruben Östlund. Framgångsrika filmskapare har kunnat leverera filmer som både haft ett konstnärligt värde och samtidigt blivit stora publiksuccéer. Filmen har haft en naturlig plats bland andra kulturformer. Därför motsätter vi oss den nya filmpolitiken och att staten valde att lämna det tidigare filmavtalet.